6. A walk on the wild side.

Måndag 16 november - 09

Tog en tripp till Karlskoga förra helgen. Första gången sedan i sommeras. Kom tillbaka till Stockholm på söndagskvällen, åkte på fredagen efter jobbet. Egentligen hade jag tänkt försöka gå lite tidigare för att komma fram i hyfsad tid, men vi hade kickoff med obligatorisk närvaro, så jag kom loss en timme senare än vanligt i stället. I gengäld fick jag äta mig mätt på smörgåstårta och dricka mig otörstig på champagne och öl, så det vägde upp en aning. Mikaela plockade upp mig med bilen vid Liljeholmen. Vi var framme tre och en halv timme senare, klockan tio ganska exakt, och så möra att vi nästan slocknade på pappas soffa.
Morgonen därpå var vi uppe med tuppen. Vi hade ett späckat schema. Många loppisar att besöka. Som vanligt gav de störst utslag på bokfronten. Fyllde mina kassar med uppemot femton böcker, där den allra roligaste var en gammal utgåva av Raymond Chandlers "Fönstret". Lyckades också hitta vinylskivor med Art Of Noise och Lee Hazlewood och en gammal jordglob i plast, modell mindre. Den sistnämnda tyckte Mikaela jag var galen som köpte, men jag tänkte den skulle göra sig fint i min bokhylla...
Efter loppisorgien åkte vi hem till min mamma och fikade, och därefter for vi i samlad trupp till mormor. Vi mellanlandade dock på kyrkogården och tände ett ljus på morfars grav. Mormor verkade vara på gott humör, hade lagat kalopps med kokt potatis, "gammal mat" som jag brukade säga som liten (fast jag menade gammaldags). Vi åt, och sen sov vi middag, för det hör till hos mormor. Man blir oerhört avslappnad och sömnig där. På kvällen drack vi vin, åt smörgåsar och pratade. Mikaela, mamma och mormor började prata handarbete, och jag experimenterade med kamerainställningar och la mig slutligen på soffan och läste.






Karlskogavistelsen avrundades dagen därpå med förmiddagspromenad, ytterligare ett loppisbesök och sedan fars dag-middag hos pappa innan vi for hem. En trevlig helg.

--

Kom nyss hem efter en kvällspromenad. Fyllde upp en termoskopp - den jag fick av en av arbetsgivarens samarbetspartners när de besökte kontoret för någon månad sedan - med kaffe, tog den i handen, en påse sopor i andra (förenade nytta med nöje) och gav mig ut. Det var fuktigt och rått, såklart, som man kan vänta sig så här års. Dimma steg mot hustaken, som om marken andades. Jag rörde mig bort från Klubbacken och ner till de flådigare kvarteren, där man alltid känner sig som en inkräktare. Då och då stannade jag och tog en liten klunk kaffe. I kråkslotten längs vägen lyste enstaka lampor i ensliga fönster, nakna äppelträdsgrenar skrapade mot fasaderna, i strandvillorna stod en liten modellsegelbåt i varje köksfönster och teveapparater spred ljusblått ljus i furufärgade vardagsrum. Någon rastade en liten hund. Det hördes trumspelande från ett garage. Annars hörde jag bara Differnet i iPodens lurar.

När jag kom in var jag dyblöt av luftfuktighet och svett. Jag hade gått i intensiv takt, ändå varit ute i en dryg halvtimme. Jag kravlade mig ur kläderna och hoppade in i duschen. Kände mig som en ny människa, mör men med ömsat skinn. Jag måste promenera oftare.

5. Helgen då de sista löven föll.

Söndag 1 november - 09

Det har varit en jävla vecka, och helgen har inte varit mycket bättre. Jag är trött, hängig, nere, fullständigt urlakad. Jag vet inte om det är omställningen till vintertid som ställt allting på ända. Kan vara så. Eller om det är övergången från oktober till november som dragit ner mig. Kan vara så också. November är utan tvekan årets sämsta månad. Så har det alltid varit, så ska det förbli.

Men. Det kan också vara Häxan på jobbet som ända sedan hon börjat har höjt stressnivån i kroppen på mig med flera procent. Och hon blir bara värre och värre. Krigar och intrigerar, hugger och hackar, åt alla håll och i alla riktningar. Hon har varit på mig som en hök i flera veckor, ända sedan vi gjorde en rokad på avdelningen och bytte platser. I fredags fick jag förklaringen. En annan arbetskamrat berättade att Häxan tidigare i veckan dragit in henne i ett mötesrum och frågat: ”Tycker inte du att Niklas surfar väldigt mycket på arbetstid?”
När vi bytte platser fick hon platsen precis bakom mig, och har därmed ständig uppsikt över vad jag pysslar med på datorn. Och ja, jag surfar en hel del på arbetstid. Kollar mail, kollar bloggar, ibland uppdaterar jag rent av min egen. Men jag gör det inte på bekostnad av mitt arbete. Om så vore fallet skulle det nog ha märkts vid det här laget. Men under det år jag arbetat här har ingen klagat. Förränn nu då.
Nu när jag vet hur det ligger till kan jag ta det med ro. Nu när hon visat sitt rätta ansikte. Jag har tyckt ganska synd om henne fram till nu. Det är alltid oroligt omkring henne, det är alltid något som skaver. Det är inte lätt att ha henne i närheten, men måste vara betydligt svårare att faktiskt vara henne. Nu har jag inga sympatier kvar. Vill hon intrigera om mina internetvanor kan hon fara åt helvete. Jag vet att jag gör ett bra jobb. Det roliga är att jag, strax efter att ha fått kännedom om Häxans intrigerande, fick ett mail från min chef där hon berömde mig för att ha gjort fantastiskt bra ifrån mig i ett projekt vi båda är involverade i. Sånt betyder lite mer än en bedagad skvallerkärrings tisslande och tasslande.
Och det är skönt att äntligen veta varför jag kännt mig så jagad och bevakad den senaste tiden. Inte konstigt att man är stressad.
--


Mest stressad har jag nog varit på fritiden. När jobbet är olidligt vill man liksom göra mesta möjliga av de få timmar man är fri. Det är så mycket jag vill hinna med, men så lite tid och så lite energi. För det jag behöver mest av allt, hur tråkigt det än är, det är att vila. Hämta krafter inför nästa påfrestande arbetsdag. Det jag behöver är att kollapsa i fosterställning på soffan efter en hård arbetsdag. Det jag gör är oftast (de senaste veckorna) något helt annat.

- Kaffe med Fredrik vid Mariatorget, följt av promenad till Hornstull.
- Utgång med jobbet, grillat och öl som samarbetspartners stod för. Fyllesvammel om miljö, politik och urfiskandet av världshaven med samma samarbetspartners på Judith och Bertil innan kvällen avslutades. Surrealistiskt.

- Åt middag med Anna på en sunkindier på Söder i tisdags. Vi talade om livet och om vad som hänt sedan sist vi sågs och om film och böcker och politik. När jag kom därifrån doftade mina kläder som om de hade doppats i en fritös. Lyckligtvis hade jag fyndat nya på Emmaus strax innan middagen. En Paul Smith-tröja och en Ben Sherman-t-shirt.

- Fikade med Per på något namnlöst café i onsdags kväll. Härligt anspråkslöst ställe. Vi var enda gästerna, och vi satt antagligen kvar till efter stängning. Drack en kopp kaffe och åt en spenatpirog. Det var trevligt.

- Var på PUB förra lördagen. Köpte mig ett par Clarks-kängor. Snygga. Följde med Mikaela på shoppingrunda i diverse garnaffärer, och unnade mig lite skivor på Myrorna vid Hötorget och Stadsmissionen vid Odenplan. Sov sedan bort halva lördagskvällen. Pur utmattning.

- Tapas på Ramblas med Tobbe, Johanna, Sara, Pappa och Maggan igår kväll. Mycket trevligt, mycket skratt, en hel del hjärtligt häcklande av det slag vi är bra på i min familj. Efteråt åkte jag hem till Frederic som kommit hem från Japan. Mikaela var redan där sedan tidigare. Jag fick ett glas konjak och ett par Paul Smith-strumpor. Mycket hyggligt.

Det låter inte som så mycket, och det är inte så mycket. Och det mesta är trevligt. Men jag behöver lugn och ro. Jag behöver semester.

4. Irritation street.

Torsdag 1 oktober - 09

Redan oktober. Redan torsdag. Året har gått fort. Och veckan har varit stressig. Det blir så lätt så när man inleder veckan med en elva komma fem timmar lång arbetsdag. Nu var förvisso måndagens arbete inte så farligt kämpigt som det låter. De tre timmarna vi jobbade över var faktiskt ganska trevliga. De bestod mest av att vi åt sallad, städade våra skrivbord och de gemensamma utrymmena runt om, och så tramsade vi en massa, som man gör när man är trött. Trivsamt. Men inte lika trivsamt som det vore att bara vara hemma...
--
På tal om jobbet så fick jag lite trevlig information såhär inför vintersäsongen. De kommande månaderna kommer att innebär fler möten, mer planering, mindre telefoni. Det glädjer mig. Jag är trött på telefonen. Det känns som om hela mitt yrkesliv har kretsat kring ett headset. Mina öron behöver vila. Min röst behöver säga mer av vikt. Det här känns som en rejäl morot. Jag gick med lätta steg. Tills jag kom till Liljeholmen, där det var stopp i tunnelbanetrafiken. Jag vet inte för vilken gång i ordningen de senaste veckorna. Det händer lite för ofta för att jag ska kunna se mellan fingrarna. Så sent som i fredags morse blev mitt tåg stående vid Aspudden och vägrade fortsätta. Jag ringde jobbet och meddelade att jag skulle bli sen, och sen promenerade jag till Liljeholmen. Det är ingen jättepromenad, men tillräckligt för att man ska bli irriterad, tänkte jag och knöt näven i fickan. Irritationen hängde med i exakt tio meter. Sen började jag tycka att det var riktigt skönt. Luften var frisk, solen sken. Det är så sällan man är ute vid den tiden på dygnet. I veckorna arbetar man och på helgerna sover man. Promenaden tog tjugo minuter. All irritation rann av mig. Resten av dagen, och hela den efterföljande helgen, mådde jag toppen. Jag vet inte om det berodde på promenaden. Men kanske.

Idag hade jag inte riktigt tid eller lust att ta en promenad. Jag ville bara hem. Skulle bjuda Mikaela på middag, skulle lyssna på en ny skiva, skulle försöka få igång min nya mobiltelefon. Hade inte tålamod nog att invänta ett överfullt tåg som jag ändå inte skulle få plats i. Var så frustrerad att jag ville stampa i marken. Jag var dock mer konstruktiv än så. Jag gick till Coop och handlade. Jag var klar lagom till nästa tåg kom. Och tänk, även denna gång rann irritationen av mig till slut. Men det är lite närmare till sammanbrottet varje gång tågen blir stående...
--
Igår kväll var jag för första gången på besök hos John och Emma i Årsta. Det var som alltid trevligt att träffa dem. John och jag inledde med en kebab med bröd på Palmyra, jag köpte några öl på Lidl, och sen satt vi i lägenheten i ett par timmar. Emma visade tavlor från sin konstutbildning, vi drack, snackade och lyssnade på musik tills det blev dags för hemgång. Jag blev glad när John berättade att min förrförra chef hälsade till mig och undrade hur det gick för mig i livet. Hon är en rar människa. Faktiskt. Det känns bra att hon fortfarande minns mig.

Så här glad blir jag när tunnelbanan står stilla.

3. Something in my eye.

Tisdag 22 september - 09

Jag har blomflugor i lägenheten. Jag ligger sjuk på sängen, som är bäddad. Då och då kommer en nyfiken blomfluga flygande och hovrar över mig tills jag viftar bort den med handen. Jag måste göra något åt dem. Ett glas öl med lite diskmedel i ska göra susen har jag hört. Det får bli ett senare projekt. Först ska jag bli av med min huvudvärk, mitt flimmer för ögonen och mitt tungsinne. Just nu kan jag hålla mig för skratt. Lyckligtvis var helgen en muntrare historia. Om mina ögon tillåter mig läsa bokstäverna på skärmen ska jag berätta om den.
--
Lördagen började behagligt. Jag sov tills jag vaknade, klev upp, åt frukost (som förvisso blev en aning torftig - mina rågkusar hade möglat, så det blev inte mer än två skivor gammalt smuligt rågbröd) och lyssnade på Astrud Gilberto. Kring lunchtid kom Mikaela förbi, och vi tog tunnelbanan in till stan. Vi åt lunch på Spuntino där hon jobbar och rörde oss sedan vidare till Mariatorget. Jag lyckades motstå frestelsen att köpa senaste Yo La Tengo-skivan på Papercut, och lade sedan undan en Gloverall-duffel på Nitty Gritty. Efter det var vi helt slut, så vi åkte hem till mig och somnade på sängen.

På kvällen åkte vi hem till Frederic, där vi åt kex, ost och skinka och drack vin. Efter maten hällde vi upp två skålar chips, som vi med mycket möda och stort besvär inhandlad en stund tidigare (maken till otrevlig kassörska får man leta efter). Vi kollade på "The Reader", som var bra och riktigt snygg. Klockan han bli en del innan vi kom hem. Vid Mälarhöjdens tunnelbanestation ägnade sig ett gäng ungdomar åt att banka stora träplankor i asfalten samtidigt som de skrek högljutt. Vi tog en omväg hem och jag knöt näven i fickan. Ett annat gäng, mer välartade youngsters tittade på med lika mycket fascination som fruktan. "Är det ett gäng?" frågade en av dem skrämt. "Nej... Jag tror de leker", svarade en annan. Surrealistiskt.
--
Morgonen därpå blev det lite stressigt. Jag var trött efter den sena kvällen, men mamma var i stan och skulle åka ganska tidigt på eftermiddagen, och en lunch skulle hinnas med på stan innan hennes hemresa. Jag tog mig in till soliga Södermalm och mötte upp henne vid Mariatorget. Kort därefter anslöt Tobbe, men Johanna gick inte att få tag på. Visade sig att det var strul med hennes mobiltelefon, så hon missade det hela. Surt. Hade varit roligt att hinna träffa henne också.

Efter grekisk lunch på Sonjas Grek tog vi en promenad till Slussen, där mamma for vidare till Centralen. Jag och Tobbe åkte till Zinkensdamm och Nitty Gritty, där jag köpte loss min duffel. Efteråt promenerade vi runt i de olika inredningsbutikerna i området och kollade på möbler. Min bror blev rejält sugen på ett litet tidningsbord med två tillhörande fåtöljer som jag själv dreglat över. Mer förälskad är jag i en soffa på Rymd, en tvåsitsig femtiotalare som skulle passa perfekt i min lägenhet. Det både gladde och förfärade mig att den fanns kvar. Kanske köper jag den, kanske inte. Det finns många aspekter att ha i beaktande innan ett beslut kan fattas, inte minst den ekonomiska.
--
Det var senare, på söndagskvällen, jag började må dåligt. Var alldeles ologiskt utmattad när jag kom hem, bäddade ner mig i sängen, slocknade, och var lika trött när jag vaknade igen. Lyckades trotsa den värsta tröttheten och slängde ihop en köttfärssås med rödvin. Den smakade ljuvligt. En helg full av härlig mat, och det här var nog det godaste av allt. Disken lät jag stå till morgondagen...

2. Makes me wanna kill you, make you fucking die.

Fredag 18 september - 09

En sån där fredag då jag sitter hemma i min allt mer sönderfallande soffa, med ögonen klistrade på min harvande dators skitiga skärm, och efter förra fredagens överkonsumtion av alkohol känns det riktigt bra. Den här kvällen har varit lugn. Jag åt tacobuffé på jobbet, så jag kunde äta min medhavda matlåta till middag och ägna den tid jag skulle ha stått vid spisen åt annat. Som att rippa skivor, dammsuga, läsa lite serier, ligga på sofflocket och stirra upp i taket. Och snart blir det lite opretentiös actionfilm och en kopp te.


This is where the magic is made.

Veckan som gått har varit bra, med ett undantag. Det var Andreas sista vecka på jobbet. Det har varit roligt att jobba med honom. Nu blir det lite tråkigare. Inte för att det är något större fel på (de flesta av) mina övriga arbetskamrater, men Andreas och jag har haft en rejält välsynkad humor. En humor som till ganska stor del bygger på upprepningar, vilket kanske inte låter så roligt, men som faktiskt är helfestligt om man drar det in absurdum. Nu är det slut på det. Han har förvisso bara flyttat någon trappa ner, så man kommer ju springa på varandra i korridorerna, men riktigt samma sak blir det ju inte.

För övrigt oroar jag mig, likt den pensionär jag är, för det här landets framtid. Det har man väl förvisso alltid, eller oftast, anledning att göra, men idag kändes det extra aktuellt. Tidningarna skriver spaltmeter om Anna Anka, en patetisk nobody som fått uppmärksamhet för att vara gift med Anka, Paul, och vara en bakåtsträvande pappskalle. De skriver också om Mona Sahlin, som tagit privatjet till en kändisfest. Märk väl att hon gjort det för egna, inte skattebetalarnas, pengar. Lika mycket som folk ska skita i vad jag gör med min lön, ska de väl skita i vad hon gör med sin? Men nej, detta ska alltså få utrymme i pressen, medan knappt en rad ägnas åt alliansens inhumana politik. Och i postboxen där hemma ligger reklamutskick från Sverigedemokraterna och väntar på en. Det är så man mår illa.

1. Full i predikstolen.

Onsdag 16 september - 09

I fredags, efter att ha jobbat, kommit hem, vilat och tagit igen mig en stund, for jag till Fredrik på födelsedagsfest. Hade en bag-in-box hemma, men orkade inte släpa på den, så fyllde upp en glasflaska från IKEA med vin och packade ner den i en systemetkasse som jag sedan höll krampaktigt hela långa resan till Solna. Lyssnade på senaste Bear Quartet och en gammal Cat Power-skiva jag hittat när jag letat födelsedagspresent till Fredrik tidigare i veckan (han fick en Yo La Tengo-skiva, som jag hoppas han gillar bättre än den M83-dito han fick förra året.)



Festen var liten, men började trevligt. Mattias och Jimmy var där, och så Fredrik och Frida förstås. Vi satt mest och snackade, drack glas efter glas, och det var som det brukar. Jag var sist kvar och hjälpte till med att dricka ur det sista ur flaskorna. På vägen hem insåg jag att jag aldrig skulle orka hålla mig vaken genom alla byten i natttrafiken, särskilt som nattbussen mot Hornstull rusade förbi mig just som jag kom upp ur tunnelbanan. Ödet placerade en taxi i min väg, så jag hoppade in i den, fick betala tvåhundrafemtio kronor och stöp sedan i säng när jag kom hem. Jag som aldrig åker taxi fick ändå lov att erkänna att det var värt det.

Något som inte var värt det var lördagens helvetiska baksmälla. Den var sannerligen inte planerad. Men sånt får man lov att acceptera om man ska leva ett utsvävande liv. Nu blir det pensionärstillvaro den närmaste framtiden. Gott så.