torsdag 1 oktober 2009

4. Irritation street.

Torsdag 1 oktober - 09

Redan oktober. Redan torsdag. Året har gått fort. Och veckan har varit stressig. Det blir så lätt så när man inleder veckan med en elva komma fem timmar lång arbetsdag. Nu var förvisso måndagens arbete inte så farligt kämpigt som det låter. De tre timmarna vi jobbade över var faktiskt ganska trevliga. De bestod mest av att vi åt sallad, städade våra skrivbord och de gemensamma utrymmena runt om, och så tramsade vi en massa, som man gör när man är trött. Trivsamt. Men inte lika trivsamt som det vore att bara vara hemma...
--
På tal om jobbet så fick jag lite trevlig information såhär inför vintersäsongen. De kommande månaderna kommer att innebär fler möten, mer planering, mindre telefoni. Det glädjer mig. Jag är trött på telefonen. Det känns som om hela mitt yrkesliv har kretsat kring ett headset. Mina öron behöver vila. Min röst behöver säga mer av vikt. Det här känns som en rejäl morot. Jag gick med lätta steg. Tills jag kom till Liljeholmen, där det var stopp i tunnelbanetrafiken. Jag vet inte för vilken gång i ordningen de senaste veckorna. Det händer lite för ofta för att jag ska kunna se mellan fingrarna. Så sent som i fredags morse blev mitt tåg stående vid Aspudden och vägrade fortsätta. Jag ringde jobbet och meddelade att jag skulle bli sen, och sen promenerade jag till Liljeholmen. Det är ingen jättepromenad, men tillräckligt för att man ska bli irriterad, tänkte jag och knöt näven i fickan. Irritationen hängde med i exakt tio meter. Sen började jag tycka att det var riktigt skönt. Luften var frisk, solen sken. Det är så sällan man är ute vid den tiden på dygnet. I veckorna arbetar man och på helgerna sover man. Promenaden tog tjugo minuter. All irritation rann av mig. Resten av dagen, och hela den efterföljande helgen, mådde jag toppen. Jag vet inte om det berodde på promenaden. Men kanske.

Idag hade jag inte riktigt tid eller lust att ta en promenad. Jag ville bara hem. Skulle bjuda Mikaela på middag, skulle lyssna på en ny skiva, skulle försöka få igång min nya mobiltelefon. Hade inte tålamod nog att invänta ett överfullt tåg som jag ändå inte skulle få plats i. Var så frustrerad att jag ville stampa i marken. Jag var dock mer konstruktiv än så. Jag gick till Coop och handlade. Jag var klar lagom till nästa tåg kom. Och tänk, även denna gång rann irritationen av mig till slut. Men det är lite närmare till sammanbrottet varje gång tågen blir stående...
--
Igår kväll var jag för första gången på besök hos John och Emma i Årsta. Det var som alltid trevligt att träffa dem. John och jag inledde med en kebab med bröd på Palmyra, jag köpte några öl på Lidl, och sen satt vi i lägenheten i ett par timmar. Emma visade tavlor från sin konstutbildning, vi drack, snackade och lyssnade på musik tills det blev dags för hemgång. Jag blev glad när John berättade att min förrförra chef hälsade till mig och undrade hur det gick för mig i livet. Hon är en rar människa. Faktiskt. Det känns bra att hon fortfarande minns mig.



Så här glad blir jag när tunnelbanan står stilla.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar