Fredag 18 september - 09
En sån där fredag då jag sitter hemma i min allt mer sönderfallande soffa, med ögonen klistrade på min harvande dators skitiga skärm, och efter förra fredagens överkonsumtion av alkohol känns det riktigt bra. Den här kvällen har varit lugn. Jag åt tacobuffé på jobbet, så jag kunde äta min medhavda matlåta till middag och ägna den tid jag skulle ha stått vid spisen åt annat. Som att rippa skivor, dammsuga, läsa lite serier, ligga på sofflocket och stirra upp i taket. Och snart blir det lite opretentiös actionfilm och en kopp te.
This is where the magic is made.
Veckan som gått har varit bra, med ett undantag. Det var Andreas sista vecka på jobbet. Det har varit roligt att jobba med honom. Nu blir det lite tråkigare. Inte för att det är något större fel på (de flesta av) mina övriga arbetskamrater, men Andreas och jag har haft en rejält välsynkad humor. En humor som till ganska stor del bygger på upprepningar, vilket kanske inte låter så roligt, men som faktiskt är helfestligt om man drar det in absurdum. Nu är det slut på det. Han har förvisso bara flyttat någon trappa ner, så man kommer ju springa på varandra i korridorerna, men riktigt samma sak blir det ju inte.
För övrigt oroar jag mig, likt den pensionär jag är, för det här landets framtid. Det har man väl förvisso alltid, eller oftast, anledning att göra, men idag kändes det extra aktuellt. Tidningarna skriver spaltmeter om Anna Anka, en patetisk nobody som fått uppmärksamhet för att vara gift med Anka, Paul, och vara en bakåtsträvande pappskalle. De skriver också om Mona Sahlin, som tagit privatjet till en kändisfest. Märk väl att hon gjort det för egna, inte skattebetalarnas, pengar. Lika mycket som folk ska skita i vad jag gör med min lön, ska de väl skita i vad hon gör med sin? Men nej, detta ska alltså få utrymme i pressen, medan knappt en rad ägnas åt alliansens inhumana politik. Och i postboxen där hemma ligger reklamutskick från Sverigedemokraterna och väntar på en. Det är så man mår illa.
En sån där fredag då jag sitter hemma i min allt mer sönderfallande soffa, med ögonen klistrade på min harvande dators skitiga skärm, och efter förra fredagens överkonsumtion av alkohol känns det riktigt bra. Den här kvällen har varit lugn. Jag åt tacobuffé på jobbet, så jag kunde äta min medhavda matlåta till middag och ägna den tid jag skulle ha stått vid spisen åt annat. Som att rippa skivor, dammsuga, läsa lite serier, ligga på sofflocket och stirra upp i taket. Och snart blir det lite opretentiös actionfilm och en kopp te.
This is where the magic is made.
Veckan som gått har varit bra, med ett undantag. Det var Andreas sista vecka på jobbet. Det har varit roligt att jobba med honom. Nu blir det lite tråkigare. Inte för att det är något större fel på (de flesta av) mina övriga arbetskamrater, men Andreas och jag har haft en rejält välsynkad humor. En humor som till ganska stor del bygger på upprepningar, vilket kanske inte låter så roligt, men som faktiskt är helfestligt om man drar det in absurdum. Nu är det slut på det. Han har förvisso bara flyttat någon trappa ner, så man kommer ju springa på varandra i korridorerna, men riktigt samma sak blir det ju inte.
För övrigt oroar jag mig, likt den pensionär jag är, för det här landets framtid. Det har man väl förvisso alltid, eller oftast, anledning att göra, men idag kändes det extra aktuellt. Tidningarna skriver spaltmeter om Anna Anka, en patetisk nobody som fått uppmärksamhet för att vara gift med Anka, Paul, och vara en bakåtsträvande pappskalle. De skriver också om Mona Sahlin, som tagit privatjet till en kändisfest. Märk väl att hon gjort det för egna, inte skattebetalarnas, pengar. Lika mycket som folk ska skita i vad jag gör med min lön, ska de väl skita i vad hon gör med sin? Men nej, detta ska alltså få utrymme i pressen, medan knappt en rad ägnas åt alliansens inhumana politik. Och i postboxen där hemma ligger reklamutskick från Sverigedemokraterna och väntar på en. Det är så man mår illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar