3. Something in my eye.

Tisdag 22 september - 09

Jag har blomflugor i lägenheten. Jag ligger sjuk på sängen, som är bäddad. Då och då kommer en nyfiken blomfluga flygande och hovrar över mig tills jag viftar bort den med handen. Jag måste göra något åt dem. Ett glas öl med lite diskmedel i ska göra susen har jag hört. Det får bli ett senare projekt. Först ska jag bli av med min huvudvärk, mitt flimmer för ögonen och mitt tungsinne. Just nu kan jag hålla mig för skratt. Lyckligtvis var helgen en muntrare historia. Om mina ögon tillåter mig läsa bokstäverna på skärmen ska jag berätta om den.
--
Lördagen började behagligt. Jag sov tills jag vaknade, klev upp, åt frukost (som förvisso blev en aning torftig - mina rågkusar hade möglat, så det blev inte mer än två skivor gammalt smuligt rågbröd) och lyssnade på Astrud Gilberto. Kring lunchtid kom Mikaela förbi, och vi tog tunnelbanan in till stan. Vi åt lunch på Spuntino där hon jobbar och rörde oss sedan vidare till Mariatorget. Jag lyckades motstå frestelsen att köpa senaste Yo La Tengo-skivan på Papercut, och lade sedan undan en Gloverall-duffel på Nitty Gritty. Efter det var vi helt slut, så vi åkte hem till mig och somnade på sängen.

På kvällen åkte vi hem till Frederic, där vi åt kex, ost och skinka och drack vin. Efter maten hällde vi upp två skålar chips, som vi med mycket möda och stort besvär inhandlad en stund tidigare (maken till otrevlig kassörska får man leta efter). Vi kollade på "The Reader", som var bra och riktigt snygg. Klockan han bli en del innan vi kom hem. Vid Mälarhöjdens tunnelbanestation ägnade sig ett gäng ungdomar åt att banka stora träplankor i asfalten samtidigt som de skrek högljutt. Vi tog en omväg hem och jag knöt näven i fickan. Ett annat gäng, mer välartade youngsters tittade på med lika mycket fascination som fruktan. "Är det ett gäng?" frågade en av dem skrämt. "Nej... Jag tror de leker", svarade en annan. Surrealistiskt.
--
Morgonen därpå blev det lite stressigt. Jag var trött efter den sena kvällen, men mamma var i stan och skulle åka ganska tidigt på eftermiddagen, och en lunch skulle hinnas med på stan innan hennes hemresa. Jag tog mig in till soliga Södermalm och mötte upp henne vid Mariatorget. Kort därefter anslöt Tobbe, men Johanna gick inte att få tag på. Visade sig att det var strul med hennes mobiltelefon, så hon missade det hela. Surt. Hade varit roligt att hinna träffa henne också.

Efter grekisk lunch på Sonjas Grek tog vi en promenad till Slussen, där mamma for vidare till Centralen. Jag och Tobbe åkte till Zinkensdamm och Nitty Gritty, där jag köpte loss min duffel. Efteråt promenerade vi runt i de olika inredningsbutikerna i området och kollade på möbler. Min bror blev rejält sugen på ett litet tidningsbord med två tillhörande fåtöljer som jag själv dreglat över. Mer förälskad är jag i en soffa på Rymd, en tvåsitsig femtiotalare som skulle passa perfekt i min lägenhet. Det både gladde och förfärade mig att den fanns kvar. Kanske köper jag den, kanske inte. Det finns många aspekter att ha i beaktande innan ett beslut kan fattas, inte minst den ekonomiska.
--
Det var senare, på söndagskvällen, jag började må dåligt. Var alldeles ologiskt utmattad när jag kom hem, bäddade ner mig i sängen, slocknade, och var lika trött när jag vaknade igen. Lyckades trotsa den värsta tröttheten och slängde ihop en köttfärssås med rödvin. Den smakade ljuvligt. En helg full av härlig mat, och det här var nog det godaste av allt. Disken lät jag stå till morgondagen...

2. Makes me wanna kill you, make you fucking die.

Fredag 18 september - 09

En sån där fredag då jag sitter hemma i min allt mer sönderfallande soffa, med ögonen klistrade på min harvande dators skitiga skärm, och efter förra fredagens överkonsumtion av alkohol känns det riktigt bra. Den här kvällen har varit lugn. Jag åt tacobuffé på jobbet, så jag kunde äta min medhavda matlåta till middag och ägna den tid jag skulle ha stått vid spisen åt annat. Som att rippa skivor, dammsuga, läsa lite serier, ligga på sofflocket och stirra upp i taket. Och snart blir det lite opretentiös actionfilm och en kopp te.


This is where the magic is made.

Veckan som gått har varit bra, med ett undantag. Det var Andreas sista vecka på jobbet. Det har varit roligt att jobba med honom. Nu blir det lite tråkigare. Inte för att det är något större fel på (de flesta av) mina övriga arbetskamrater, men Andreas och jag har haft en rejält välsynkad humor. En humor som till ganska stor del bygger på upprepningar, vilket kanske inte låter så roligt, men som faktiskt är helfestligt om man drar det in absurdum. Nu är det slut på det. Han har förvisso bara flyttat någon trappa ner, så man kommer ju springa på varandra i korridorerna, men riktigt samma sak blir det ju inte.

För övrigt oroar jag mig, likt den pensionär jag är, för det här landets framtid. Det har man väl förvisso alltid, eller oftast, anledning att göra, men idag kändes det extra aktuellt. Tidningarna skriver spaltmeter om Anna Anka, en patetisk nobody som fått uppmärksamhet för att vara gift med Anka, Paul, och vara en bakåtsträvande pappskalle. De skriver också om Mona Sahlin, som tagit privatjet till en kändisfest. Märk väl att hon gjort det för egna, inte skattebetalarnas, pengar. Lika mycket som folk ska skita i vad jag gör med min lön, ska de väl skita i vad hon gör med sin? Men nej, detta ska alltså få utrymme i pressen, medan knappt en rad ägnas åt alliansens inhumana politik. Och i postboxen där hemma ligger reklamutskick från Sverigedemokraterna och väntar på en. Det är så man mår illa.

1. Full i predikstolen.

Onsdag 16 september - 09

I fredags, efter att ha jobbat, kommit hem, vilat och tagit igen mig en stund, for jag till Fredrik på födelsedagsfest. Hade en bag-in-box hemma, men orkade inte släpa på den, så fyllde upp en glasflaska från IKEA med vin och packade ner den i en systemetkasse som jag sedan höll krampaktigt hela långa resan till Solna. Lyssnade på senaste Bear Quartet och en gammal Cat Power-skiva jag hittat när jag letat födelsedagspresent till Fredrik tidigare i veckan (han fick en Yo La Tengo-skiva, som jag hoppas han gillar bättre än den M83-dito han fick förra året.)



Festen var liten, men började trevligt. Mattias och Jimmy var där, och så Fredrik och Frida förstås. Vi satt mest och snackade, drack glas efter glas, och det var som det brukar. Jag var sist kvar och hjälpte till med att dricka ur det sista ur flaskorna. På vägen hem insåg jag att jag aldrig skulle orka hålla mig vaken genom alla byten i natttrafiken, särskilt som nattbussen mot Hornstull rusade förbi mig just som jag kom upp ur tunnelbanan. Ödet placerade en taxi i min väg, så jag hoppade in i den, fick betala tvåhundrafemtio kronor och stöp sedan i säng när jag kom hem. Jag som aldrig åker taxi fick ändå lov att erkänna att det var värt det.

Något som inte var värt det var lördagens helvetiska baksmälla. Den var sannerligen inte planerad. Men sånt får man lov att acceptera om man ska leva ett utsvävande liv. Nu blir det pensionärstillvaro den närmaste framtiden. Gott så.